circusfreak

Satt och tittade på några gamla bilder jag har på en skiva, och de var från sommaren 2002 tror jag. Vi var iaf i Bulgarien/Sunny Beach hela familjen. Samma år bara några månader senare splittrades hela familjen = mamma och pappa skiljde sig. Jag och min bror var de som klarade oss bäst i denna härvan. Den som verkligen hamnade i kläm var Mimi, min älskade lillasyster. Det tog år innan hon började må bra efter skiljsmässan. Och bara att Mimi mådde dåligt mådde vi andra också väldigt dåligt. Kommer ihåg när jag var 16år och hade flyttat upp hit till Linköping, både min mamma och min pappa ringde mig varsin gång och storgrät i minst 20minuter. De bara grät, sa inte direkt något. Det kan jag lova att det var jobbigt att höra mina egna föräldrar gråta. Jag var 35mil bort och kunde inte direkt göra någonting.

Idag mår min lillasyster mycket bättre, och det gör väl vi andra också. Men jag saknar ofta tiden när jag var yngre/liten då jag kunde prata med min pappa. Då han verkligen visade att han brydde sig. Jag vet att han bryr sig idag..
Men under de tre åren jag bodde på skolan ringde han högst 5 gånger självmant, de andra gångerna var det jag som bad honom ringa eller så ringde jag. Han är fortfarande jätte dålig på att höra av sig. Jag har bott i min lägenhet över ett år, han har aldrig varit uppe och hälsat på.
När jag väl är nere i Falkenberg, inte ens då ringer han, även fast han vet att jag är nere. Det gör så fruktansvärt ont.

Mamma har alltid stöttat mig och vart uppe och hälsat på ett flertal gånger. Jag älskar hela min familj, mamma, pappa, Christoffer och Mimi.
Pappa har fått två med sin tjej (hon hade ett barn sen tidigare), dessa barnen ser jag inte direkt som mina syskon. Men jag skulle aldrig vilja att något hände dom.

Lite bilder från Bulgarien/Sunny Beach...
Mamma, pappa, Mimi och jag


Mimi, Stoffe, jag

Stoffe, jag

Mimi, jag

Pappa, Mimi, jag, Stoffe


Jag saknar min familj, framför allt min pappa.